Translate

måndag 5 maj 2014

Själens mörka natt - R.C Sproul

Själens mörka natt. Detta fenomen beskriver en sjukdom som även de mest framstående kristna har lidit av från tid till tid. Det var den sjukdomen som fick David att blöta ner sin kudde med tårar. Det var den sjukdomen som gav Jeremia smeknamnet ”Den gråtande profeten”. Det var den sjukdomen som plågade Martin Luther så att hans melankoli hotade att förgöra honom. Detta är inte något vanligt slag av depression, men det är en depression som hänger ihop med en kris i troslivet, en kris som kommer då man känner Guds frånvaro eller ger efter för en känsla av att vara övergiven av Honom.
En andlig depression är verklig och kan vara akut. Vi undrar hur en troende person kan uppleva sådana andliga dalar, men vad som än provocerar fram dessa gör dem inte mindre verkliga. Vår tro är inte en ständig handling. Den är rörlig. Den vacklar. Vi rör oss från tro till tro, och däremellan kan vi ha tider av tvivel då vi ropar ”Herre, jag tror, hjälp min otro”.
Vi kan också tänka att själens mörka natt är något fullständigt oförenligt med Andens frukter, inte bara tron utan också glädjen. Då den Helige Ande en gång för alla har flödat in i våra hjärtan med en osägbar glädje, hur kan det i samma rum finnas plats för sådant mörker? Det är viktigt för oss att göra en åtskillnad mellan den andliga frukten glädje och den kulturella betydelsen av glädje. En kristen kan ha glädje i sitt hjärta medan han fortfarande har en andlig depression i sitt huvud. Glädjen vi har ger oss kraft att orka genom dessa mörka nätter och släcks inte av andlig depression. Den kristnes glädje är något som överlever alla djupa dalar i livet. 
När Paulus skriver till Korintierna i sitt andra brev, betonar han vikten av att predika och berätta om evangeliet för människorna. Men i samma andetag påminner han kyrkan om att skatten vi fått från Gud är en skatt som inte förvaras i kärl av silver och guld, utan i det som aposteln kallar för ”lerkärl”. ”För att för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss”, säger han. Genast efter den påminnelsen tillägger aposteln ”Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp” (2 Kor. 4:7–10).
Detta stycke visar vilken begränsad depression vi upplever. Depressionen kan vara djup, men den är inte bestående, inte heller farlig. Lägg märke till att aposteln Paulus beskriver vårt tillstånd på en rad olika sätt. Han säger att vi är ”trängda, rådvilla, förföljda och nedslagna”. Dessa är kraftfulla bilder som beskriver pressen som kristna måste hålla för, men på samma ställe där han beskriver detta fenomen, beskriver han samtidigt dess begränsning. Trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nedslagna men inte utslagna. 
Vi har alltså denna press att stå emot, men pressen, trots att den är mångskiftande, krossar oss inte. Vi kan vara trängda och rådvilla, men den låga punkten som rådvillheten för oss till, leder inte till fullständig och total desperation. Även vid förföljelse, hur allvarlig den än kan vara, är vi ändå inte övergivna, vi kan vara överlupna och nedslagna som Jeremia talade om, och ändå ha rum för glädjen. Vi tänker på profeten Habackuk, som i sitt elände hölls förvissad om att trots alla nederlag han led, skulle Gud ge honom fötter som en hjort, fötter som skulle göra det möjligt för honom att gå fram på höga platser. 
På andra ställen där aposteln Paulus skriver till Filipperna uppmanar han dem att ”inte göra sig bekymmer för någonting” och säger vidare att boten mot bekymmer finns i bönen, att det är Guds frid som lugnar vår själ och tar bort oron. Än en gång: vi kan vara oroliga och nervösa och bekymrade, utan att behöva överlämna oss till total desperation.
Denna samexistens av tro och andlig depression finns ställda jämsides i andra bibliska beskrivningar av känslouttryck. Vi får höra att det är helt legitimt för troende att lida av sorg. Vår Herre själv var en smärtornas man som var förtrogen med sorg. Fastän sorgen kan gå ända till vår själs botten bör den inte leda till bitterhet. Sorg är en helt legitim känsla, ibland till och med en dygd, men det bör inte finnas någon plats för bitterhet i själen. På samma sätt förstår vi att det är en god sak att gå till ett sorgehus, men trots sorgen bör inte den dystra känslan leda till hat. Närvaron av tro ger inga garantier för att slippa andlig depression, men trots allt måste alltid själens mörka natt vika för det klara morgonljuset i Guds närhet.

lördag 3 maj 2014

När Gud flyttar ur en församling

Men Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. - 1 Tim 4:1

Jag satt och kollade igenom serien "kristendomens historia" på svt-play. och märkte hur saker och ting gick snett. Katolska kyrkan brukar påstå att det är den sanna kyrkan och det är möjligt att de från början var det, men att det har gått snett och man har avfallit mer och mer.
Det började med att man tillsatte en påve, sedan införde man celibat,, skärseld, Maria statyer, avlatsbrev osv. Den ortodoxa kyrkan som hade sitt säte i Konstantinopel införde ikoner i kyrkorna som man tillbad vilket var ett steg bort från bibeln och ett brott mot det andra budordet. Bägge kyrkorna tror att Gud blev människa i form av Jesus så ens teologi är helt korrekt på det området.
En kyrka kan börja som en sann kyrka men sedan om man överger evangelium eller börjar kompromissa med Guds ord så kommer det inte längre att vara en Guds församling, oavsett hur mycket rätt teologi man har i vissa avseenden.
Det var det som hände församlingen i Efesus :
"1 Skriv till församlingens ängel i Efesus: Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju ljusstakarna av guld: 2 Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. 3 Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat. 4 Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. 5 Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats. 6 Men det berömmer jag dig för, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar. 7 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis." - Upp 2:1-7"
Församlingen i Efesus hade urskilt de falska Apostlarna, men man hade övergivit kärleken till Gud och nu hotade Gud att ta bort ljusstaken och överge församlingen. Man hade alltså rätt lära i vissa avseenden och kunde stå emot det falska, och inte bara det, man gjorde även de rätta grejerna, men man hade övergivit kärleken till Gud och kompromissat på vägen.
Många kyrkor idag har börjat som en väckelsekyrka en gång i tiden. Våra baptistkyrkor i Sverige föddes en gång som ett resultat av att Gud verkade och byggde sin församling. Sedan har man på vägen övergivit evangelium och lära och börjat kompromissa på vägen genom att ledare som inte varit födda på nytt har kommit in i ledarskapet.
Församlingarna har fallit sönder och samman och idag är det ytterst få baptister som tror och lär och lever som baptisterna på 1800-talet. När vi börjar kompromissa med bibeln och evangelium så kommer Gud att överge våra församlingar och de kommer att upphöra att vara Guds församlingar.
Församlingar må växa utvändigt eller finnas kvar precis som katolska och ortodoxa kyrkan. Men de upphör att vara Guds församlingar.
Vi befinner oss i en tid då evangelium i stort sett är som bortblåst ur kyrkorna, de som en gång i tiden var Guds församlingar har upphört att vara det och de har ersatts av falska evangelier, falska herdar som bryr sig mer om att vara vänligt ställda med massorna än med Gud. Kyrkorna har fyllts med clowner som underhåller getterna istället för herdar som föder sina får. Kyrkorna har ersatts med underhållning och relevans istället för evangeliebärare.
 Därför måste vi alltid se upp i våra kyrkor så att vi inte blir som församlingen i Efesus som ser klart mot falska Apostlar och hade alla de rätta aktiviteterna, men där kärleken till Guds bud och kärleken till läran raderas bort och ljumhet börjar gro.

    Jag tror Paul Washer sätter fingret på problemet och talar mer profetiskt än vad många anar :



torsdag 1 maj 2014

Thomas Watsons råd om katolska kyrkan

Thomas Watson var den mest populära puritanska författaren. Han var inte så teologisk som John Owen utan väldigt praktisk och rakt på sak i sin undervisning.
I hans bok "The Ten Commandments" och under utläggningen om " Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild" (s.63) ger han följande råd :

1). Kom inte in i gemenskap med de papistiska avgudadyrkarna. Lev inte under samma tak som dem annars komma du springa in i djävulens mun. Aposteln Johannes ville inte ens vara i samma badhus som Cerinthus heretikern befann sig i.

2). Gå inte in i deras kapell som är fulla av krucifix, delta inte i deras mässor, det är som att kolla på en prostituerad som dras mot hor, att titta på bilder av ikonerna kan leda till avgudadyrkan.

3).Våga aldrig gifta dig med en som tillber ikoner. Även om Salomon var en man av visdom, så drog hans avgudande hustrur hans hjärta bort i från Gud. Israeals barn gav en ed att man inte skulle ge bort sina döttrer till avgudadyrkare (Neh 10:30). För en protestant och en papist att gifta sig, är att gå i omaka par (2 Kor 6:14); och det är mer risk att papisten kommer att korrumpera protestanten än att protestanten konverterar papisten.

4).Håll dig borta från vidskepelse vilket är bron över till Rom. Vidskepelse är att ta in vilken cermoni, fantasi eller uppfinning till gudstjänsten, som Gud aldrig föreskrivit om. Det är att provocera Gud. Han hatar all främmande eld som först fram till honom i templet.

|||