Translate

måndag 3 mars 2014

Fariséen och publikanen - George Whitefield (1714-1770)

(Jag har editerat bort svåröversatta delar och tagit med bara det viktigaste för att förstå poängen).

Luk 18:14 "Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd"
Även om det finns folk som vågar förneka Herren Jesus, och misstro uppenbarelsen som han har givit oss, och därmed dra på sig en snabb undergång; hoppas jag att det finns få sådana här bland eder, till vilka jag nu predikar Guds rike. Om jag skulle fråga dig, hur förväntar du dig att bli rättfärdig inför en djupt förargad Gud? Jag antar att du skulle svara på grund av Jesus. Men om vi skulle rikta oss in mer mot ditt samvete. Fruktar jag att att de flesta skulle ha Herren Jesus halvt som sin frälsare, och leva som om de hade skapat sin egna rättfärdighet. Detta är inte i enlighet med kristen tro. För vi är alla självrättfärdiga av naturen; det är normalt att vända sig mot gärningar, för att försöka ta sig uppåt. Vi har haft så få sanna nådeförkunnare under de senaste åren. Att de flesta som bekänner sig som kristna nu ser ut att satt sitt hopp som fariséerna gjorde och förtjänar titeln farisée mer än kristen.
Sådana var den största majoriteten av folk under tiden våra Herre hade sin publika tjänst; och det var därför han nästan alltid predikade evangelium till stackars syndare, och hemska fruktansvärda ve rop över stolta självrättfärdiga.

Liknelsen som dessa ord kommer ifrån ser detta: Evangelisten (Lukas) skall nu informera oss (vers .9) "För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse"
En viktig liknelse som är värd all uppmärksamhet.. "Må den som har öron höra" vad Jesus säger till alla bekännande kristna i denna liknelse.
Ver. 10. "Två män gick upp till templet för att be (och två män av helt olika karaktär)En var en Farisée och den andra var en publikan" Fariséen var av den strängaste sekt  "Jag var av den strängaste sekten av Fariséerna," säger Paulus. De bad ofta; och inte bara det, men de bad långa böner; så att de skulle få lite extra ära, be bad gärna i gathörnen, vid vägkorsningar, där mycket folk passerar, så att folket skulle se dem. de bar långa grejer i sina kläder,så som skriften befallde, så att folk skulle se att de älskade att lyda Herrens lag. De var så nogranna med det perfekta yttre, så att de till och med tvättade händerna när man gick in och ut i templet.. De höll i tvättfaten, och obeserverade allt i lagen. De var ivriga att hålla sina fäders traditioner, att hålla cermonier och riter i deras kyrkor, utan att förstå att de ständigt bröt mot Guds lag. De var så precisa när det gällde att följa sabbaten , att de fördömde vår Herres handlande; och de kallade honom en syndare, och till och med sade att han inte var från Gud, eftersom han hade botat en blind man på sabbaten. På grund av detta visade folket dem stor vördnad och respekt, som sorgligt nog leddes fel av blinda ledare: dem hade de främsta platserna i synagogerna, folk hälsade på dem på torget (vilket de älskade) de kallades Rabbi av folket; de hade ett rykte om att vara fromma, det hade blivit ett talesätt bland judarna "om det var en av två som skulle bli frälst, så vore det fariséen".

Men Publikanerna var inte sådana. Det verkade som att de var judar, eller åtminstone proselyter som vaktade grinden; för vi finner här en som är på väg upp mot templet; men personligen, tror jag de var hedningar; för de samlade in romerska skatter, och bringade in mycket rikedom genom att föra falska anklagelser mot folket. De var hatade av alla, eftersom Jesus säger till lärjungarna, "den uteslutne mannen" då skall han vara för dig som en hedning och publikan.." Och Fariséerna tyckte inte om att Jesus var en vän med syndare och publikaner och att han åt tillsammans med dem.

De var inte överens om det mesta, men de var överens om att man skulle gå till templet och be, vilket de nu var på väg att göra . De värsta hedningarna(icke judar) gick till templet. Vi ser tidigt i gamla testamentet hur folk gick till templet för att offra; och jag finner inget motsatt i nya. Vår herre, och hans apostlar, gick ofta upp till templet; och vi är uppmanade av apostlarna, "överge inte de heligas sammankomster,"
"Två män gick upp till templet för att be." Jag fruktar att en av dem glömde sitt ärende.; för det förtjänar inte sitt namn bön: han kunde istället ha sagt att han kom till templet för att skryta, än för att be; för jag finner inte ett ord av bekännelse av synd; inte en antydan eller bekännelse av tidigare synd, eller för bön om nåd och hjälp för kommande tider: det enda han kommer med inför Gud , är vad han har åstadkommit.
Ver. 11. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen."
Först lägger Herren märke till hans position; " Fariséen STOD UPP" han blir inte dömd för det; eller för att han inte böjde knä, han hade rätt böneställning. "När ni står och ber,"säger vår Herre; även om vår Herre i bland böjde sina knän, till och med, låg ner platt på marken med ansiktet nedåt ; hans apostlar knäböjde också, som vi kan läsa i Apostlagärningarna, vilket får mig att undra ibland , vem är så bigott att stå upp i en familj, och i publik bön, att de inte knäböjer, även om alla runtomkring dem knäböjer. Jag fruktar att det är något med fariséens tillvägagång sätt. Vad som utmärker fariséen,  är att han "står för sig själv:" han stod för sig själv i en fin del av templet, den övre delen nära det allra heligaste , så att församlingen kunde se vilken överlåten man han var, han bad för sig själv, ut från sitt eget hjärta; han bad inte i mönster; det var en improviserad bön: För det finns många fariséer som ber och predikar improviserat. Jag förstår inte varför dessa inte skulle bli förvärvade, precis som annan konst och vetenskap. En man som har en god talkonst, ett bra minne, kan repetera sina egna eller någon annans predikningar, och med hjälp av Wilkins eller Matthew Henry, kan åstadkomma väl, utan att ha en gnutta sann nåd i sitt hjärta; Jag säger detta inte för att ta bort improviserade böner, eller för att bryta ner de kära själar som ber i anden;  Jag vill bara ge en tillrättavisning till dem som är bigotta till improviserande böner, att de kan döma, , alla som använder liturgi, som om det inte vore lika heligt eller himmelskt, som dem som ber utan liturgin. Detta är fel!. Inte alla som ber improviserade böner är heliga, inte heller alla som ber efter mallar är formella män.. Låt oss inte döma varandra; låt inte dem som använder bönemaller döma dem som ber improviserat , låt inte heller den som ber improviserat döma den som ber efter mallar.

"Han stod och bad för sig själv; "Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen."  Här är ett uppträdande av hängivenhet, men det är bara en show. Att tacka Gud för att vi inte är rånare, orättvisa, äktenskapsbrytare och inte lika onda i våra handlingar som alla andra, är verkligen passande, rätt och vår plikt för vissa.
För vilket mått av godhet det än må finnas i oss, och kanske mer än hos andra; så är detta att stå emot Guds hjälp och nåd.
Vi är alla lika utformade och födda i synd; vi har alla gått miste om Guds härlighet, och är ansvariga för lagens förbannelse över oss; så "Den som berömmer sig, skall berömma sig av Herren" För ingen av oss har något som vi inte har tagit emot; och vad vi än har tagit emot, så har vi inte alls förtjänat det, och vi har inte fått det på grund av att vi tiggt fram det: utan allt är på grund av fri nåd. Om fariséen hade tänkt så, när han sade, "Gud, jag tackar dig att jag inte är som andra," så hade det blivit en perfekt inledning på hans bön: men han var en fri vilja förespråkare, och självrättfärdig  och tänkte på sin egen styrka och förmåga, han trodde att hade lyckats hålla sig borta från allt detta. Jag kan inte se av vilken anledning han hade att se sig själv som rättfärdig, bara för att han var tvungen att lita på sig själv att han var rättfärdig, bara för att han inte var en rånare, orättvis, äktenskapsbrytare; ändå var han lika stolt som djävulen själv. Han inte bara skryter, men ljuger inför Gud,  han tackar Gud att han inte är orättvis: men är det inte en handling av högsta orätt att beröva Gud hans ära? är det inte en handling av orättvisa att döma vår nästa? ändå är denna mannen skyldig till bägge dessa brotten. Lika mycket som Publikanen!!. Han talar med yttersta förakt om denna publikanen! Kanske pekade han ut stackaren, så att andra skulle behandla honom likadant. Han var stolt, självsäker full av skryt, Vad hade allt detta med Publikanen att göra? antag att publikaner var orättvisa, och rånare, betyder det då att han måste ha varit sådan? och om han var en sådan syndare, hur vet han att han inte hade omvänt sig från dem? Han kommer upp till templet för att be,det är ju i sig ett gott tecken på reformation. Du är därför oförlåtlig , Du Farisée, vem är du som dömer publikanen: för den som dömer honom att vara orättvis, håller just på att döma, orättvis är du själv: du offrar endast en dåres offer.

Vi har sett vad Fariséens negativa godhet har lett till;  Låt oss se hur långt hans positiva godhet leder; för om vi är verkligt religiösa skall vi inte bara avsky ondska utan också göra gott,  "Jag fastar två gånger i veckan, Jag ger tionde av allt jag äger"
Fariseén är inte fördömd för att han fastar, för fastande är en kristen plikt; "när du fastar," säger vår Herre, därför tar vi förgivet att hans lärjungar skall fasta.  "När brudgummen tas i från eder, då skall ni fasta", "ofta under fasta" säger Aposteln.  Fariséen är enbart dömd för att han gör en rättfärdighet av fastan, och tror att Gud skulle acceptera honom, eller att han var bättre än sin nästa, på grund av att han fastar; det var detta han var dömd för. Fariséen skall inte dömas för att han fastade två gånger i veckan; Jag önskar att flera kristna skulle ta efter honom i det, men att förtrösta på fastan och tro att man var rättfärdig på grund av det var i Guds ögon avskyvärt "Jag ger tionde av allt jag äger." Han kunde likaväl ha sagt, Jag betalar tionde. Men självrättfärdiga tror att de ger något till Gud  "Jag ger tionde av allt jag äger:" Han fick gott samvete av att ge tionde, inte bara av allt lagen kräver, utan av mynta, och kummin, av allt jag äger; det var bra; men att skryta om sådant, eller över sin fasta, är fariséistiskt och sataniskt. Låt oss nu summera rättfärdigheten hos denna skrytande Fariséé, och se av vilka få orsaker han hade att förtrösta på sig själv. Han är inte orättvis, han är ingen äktenskapsbrytare, ingen rånare; han fastar två dagar i veckan, och ger tionde av allt han äger; och allt detta må han göra, och mycket mera, och ändå vara ett djävulens barn, för det nämns inget om att han älskar Herren sin Gud av hela sitt hjärta, vilket är det  "första och största av buden" här finns inte en stavelse av inre religion; och han var ingen sann jude, utan en som var jude till det yttre. Det var en ytlig religion som till det inre var full av stolthet, självrättfärdighet, fri vilja och stor kärlekslöshet.

Vi är inga fariséerna, tänker du, högt upprörda över hans karaktär?. En del av er kanske blir arga på mig nu, men jag måste tala i kärlek. Jag fruktar att denna liknelse talar om många av er: är det inte många bland er som gå upp till templet för att be, med samma anda som denna fariséen? Eftersom du faster, må det vara ibland, eller varje fredag,och eftersom du inte gör någon illa, du tar emot sakramenten, betalar tionde, och ger till de fattiga; så tror du att du är säker, och förtröstar på dig själv att du är rättfärdig, och innerst inne föraktar du dem som inte lever som dig? Jag är övertygad att så är det med många av er!!

Låt oss nu titta på Publikanen i vers 13. "Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet* och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare.."
"Publikanen stod långt borta."kanske i den yttre delen av templet, medveten om att han inte var värdig att vara i det allra heligaste; så medveten och nedtyngd av sin egna ovärdighet, att han inte ens vågade lyfta upp blicken mot himlen, som han visste var Guds tron. Vad han kände han under denna tiden? . Jag tror jag kan se honom där, Ståendes långt borta, fundersam, deprimerad, och tyngd av sorg; ibland försöker han kolla upp; men då, tänker han att himlen är oren i Guds ögon, och änglarna själva är debiterade med dårskap, hur skall då ett kräk som jag våga lyfta upp mitt huvud!? och visa att hans hjärta var fullt av heligt själv agg , och att hans hade en sorg, han slog sig för bröstet: han skyller inte på något annat än hans egna onda hjärta. Han kommer inte som den icke ödmjuke Adam, lägga skulden för sin vidrighet på Gud, och säga,  Passionerna som du gav mig har bedragit mig, och därför syndade jag: han är alltför botfärdig för att kunna komma inför skaparen; han slår sig för bröstet, hans förrädiska, otacksamma, desperata onda bröst; ett bröst nära att brista: Jag tvivlar inte, många tårar har han gråtit ut, "Gud var nådig mot mig syndare." Han bad inte, Gud var nådig mot den där stolta fariséen, utan han fann tillräckligt mycket i sig själv, utan att behöva titta på andra. Inte heller, Var nådig mot mig den helige; för han visste "all hans rättfärdighet var som en smutsig klädnad." Inte heller, Gud förbarma dig över en sådan eller en sådan, utan Gud förbarma dig över just mig, en syndare som mig, en syndare sedan födseln, en syndare i tankar, ord, handling, en syndare till alla mina föreställningar, en syndare, som inte är i hälsa, och som det inte bor något gott hos, en syndare, miserabel, blind, naken, från topp till tå,
full av sår och smärta, en självfördömd syndare. Vad tror du? Skulle denna publikan bli stött om han fick höra av en predikant att han förtjänar att bli dömd? skulle han bli arg, om någon hade sagt till honom att han av naturen är en halv djävul och ett halvt odjur? Nej, han hade bekänt han förtjänar tusen helveten och att han är en djävulsk syndare. Han kände vilken hemsk grej det var att avvika från Gud; Han kände på alla sätt att det inte fanns några ursäkter; han visste att han inte på något sätt kunde bli rättfärdigad i Guds ögon; och att han därmed är helt beroende av en suverän nåd " Gud var nådig en syndare som mig." Här finns ingen förtröstan på köttet, inget hänvisande till fasta eller tionde, eller något annat han har gjort; här finns inget skryt att han inte var någon rånare, orättvis, eller en äktenskapsbrytare. Kanske var han skyldig till alla dessa brott, åtminstone visste han att han var skyldig och följt sitt hjärtas begär; och därför, med en bruten ande gråter han ut inför Gud "Gud var mig nådig"
Denna mannen kom till templet för att be, och han bad mycket riktigt. En förkrossad och ödmjuk ande förkastar aldrig Gud. " Denna publikan , denna föraktade, syndfulla, men förkrossade man, han gick hem rättfärdig men inte den andre Fariséen.

Låt alla ni Fariséer lyssna och inte förvränga texten; för när texten säger att publiken gick hem rättfärdig men inte den andre. Så menar inte Herren att bägge var rättfärdiga eller att publikanen var lite mer rättfärdig än den andre, utan det betyder att publikanen var rättfärdig och inte fariséen. Vår herre sade "Publikaner och horor skall komma in i riket före er" Att fariséen inte var rättfärdig (frälst) är säkert för "Gud står emot de högmodiga" och att publikanen var frälst kan vi se i texten "Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd"  Liknelsen är alltså till alla som hör detta idag. 
Liknelsen om publikanen och fariséen är en bild på hela världens befolkning. för hela världen är indelad i två klasser. De som förtröstar på sig själva eller till viss del att de är rättfärdiga, och då är de Fariséer; eller så har de ingen förtröstan i sitt kött, och är själv fördömda syndare och de är som publikanen.

Lyssna alla ni självrättfärdiga, bäva, och skåda din dom !, en hemsk dom, mer hemsk än ord kan uttrycka, eller tanke kan tänka! Om du vägrar att ödmjuka dig själv, efter att ha hört denna liknelse, Jag kallar himlen och jorden som vittnen emot dig denna dagen, Gud skall besöka dig med stormar och hålla ut alla sina skålar av vrede över ditt upproriska huvud; du har upphöjt dig själv, och Gud skall förödmjuka dig härefter, du är stolt som djävulen, och med djävlarna skall du bo i evigheten. "Bedra inte dig själv, Gud leker man inte med;" han ser ditt hjärta, han vet allt, och nu när du kommer till templet för att be är dina böner fulla av synd, och du går hem icke rättfärdiggjord, Guds vrede vilar över dig, alla lagens förbannelser tillhör dig; förbannad är du när du går ut; förbannad är du när du kommer in; förbannade är alla dina tankar, förbannade är dina ord, förbannade är dina gärningar, allting du gör, säger, eller tänker, från morgon till kväll är bara en lång serie av synd. Hur högt aktad du än må vara i människor ögon, hur mycket du än får de finaste platserna i synagogan eller i kyrkan "Ödmjuka dig därför under Guds hand" ta bort alla självrättfärdiga tankar, och varje högmodig föreställning som går emot den perfekta, ställföreträdande rättfärdigheten från Jesus Kristus "För enbart den som ödmjukar sig skall bli upphöjd" Den som ödmjukar sig vem han än är, istället för att fasta två gånger i veckan, kanske han har druckit två gånger i veckan, istället för att ge sitt tionde kanske han har lurat tjänarna på tiondet, och kungen på sina skatter; kanske han har varit orättvis, en rånare, en äktenskapsbrytare, även om alla synder i hela världen har begåtts, om genom nåd som publikanen han ödmjukar sig, så kall han bli upphöjd; han skall fritt bli rättfärdig från alla sina synder genom Jesu blod; han skall ha frid med Gud, en frid som övergår allt förstånd; men inte bara frid, utan också glädje över tron, han går från satans rike till Guds kära sons rike; han skall leva med Kristus, och Kristus i honom; han skall vara ett med Kristus, och Kristus ett med honom; han skall dricka gudomlig glädje, som en flod; han skall bli helgad i anden, själen och kroppen; med andra ord han skall bli uppfylld av Guds fullhet. Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd lika högt som himlen är över jorden, till och med till Guds högra sida, där skall han glatt sitta, glad i både själ och ande, och döma änglar, högt, utom räckhåll för synd och problem, evigt säker från all fara. Syndare visste du hur högt Gud har tänkt upphöja den som ödmjukar sig och tror på Jesus, du borde absolut ödmjuka dig, åtminstone be Gud att ödmjuka dig; för det är han som måste krossa klippan i ditt hjärta, och orsaka att floder av tårar kommer därifrån. Om Gud bara kunde göra det genom detta budskap, precis som genom Mose stav! Jag skulle slå dig om och om igen med staven som innehåller hans ord, tills var och en av er är som publikanen och utbrister "Gud var nådig mot en syndare som mig" Vad underbart det vore att höra en dag som denna.
Finns det fattiga syndare bland eder?  vad, är ni alla Fariséér? Helt klart klarar ni inte av tanken att gå hem i dag orättfärdiga kan ni? Vad skulle hända om du skulle dö just nu och din själ skulle stå inför en hemsk dom tillsammans med de döda? Vad skall du göra utan Kristi rättfärdighet?
 Jag skall be dig att låt oss tala lite förstånd. Om du ödmjukar dig skall dina synder blottas bort och du blir vit som snö. En handling av sann tro på Kristus, rättfärdiggör dig för evigt, han har inte lovar dig vad du inte kan genomföra; han kan upphöja dig.