Translate

torsdag 26 december 2013

Jesu försoningsverk - ett ställföreträdande offer - C.H Spurgeon

Vi har sett hur den ogudaktige blir rättfärdiggjord och vi har betraktat den stora sanningen, att ingen annan än Gud, kan rättfärdiggöra någon människa. Vi vill nu ta ett steg vidare och ställer frågan: Hur kan en rättvis Gud rättfärdiggöra skyldiga människor?

Vi får ett fullständigt svar på denna fråga i Paulus ord i Rom 3: 21-26 där det står:
"Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.
Låt mig i detta ämne få ge er ett litet prov på en personlig erfarenhet. Under den tid den Helige Ande verkade på mig till att överbevisa mig om min synd, hade jag en klar och skarp känsla av Guds rättfärdighet och synden, vad den än månne vara för andra människor, var den för mig en outhärdlig börda. Jag fruktade inte så mycket för helvetet, som jag fruktade för själva synden.
Jag kände mig vara så förfärligt skyldig, att jag ännu kommer ihåg, hur jag hade en känsla av, att om Gud också inte straffade mig för synden, så borde han likväl göra det. Jag kände att all världens domare borde fördöma en sådan synd som min. Jag liksom satte mig själv på domstolen och dömde mig till att förgås, ty jag kände och bekände, att om jag hade varit Gud, skulle jag inte kunnat göra annat, än sända en så skyldig varelse som jag var, ända ned till det nedersta helvetet.
Under hela tiden var jag i mitt sInne djupt angelägen om, att Guds namn skulle bli ärat och att rättfärdigheten i hans moraliska styre skulle bli hävdad, och jag kände, att det inte skulle tillfredsställa mitt samvete, om jag på ett orättvist sätt kunde få förlåtelse. Den synd jag hade begått måste på något sätt bli straffad. Jag stod då inför den stora frågan, hur kunde Gud själv vara rättfärdig och likväl rättfärdiggöra mig, som var så alltigenom skyldig.