Translate

onsdag 13 februari 2013

John Calvins självbiografi

Jag upptäckte i dag att John Calvin i sina kommentarer till Psaltaren ger en självbiografi om sitt liv.
Här får vi alltså Calvins bild på det hela. Vi ser Calvins ödmjukhet och försök att undvika kändiskap.
Han skrev Institutes som en reaktion mot de bröder i Herren som hade blivit dödade och ville visa världen vilken teologi de hade som hade dödats. Han var uppenbarligen sur på att man brände Guds barn men samtidigt verkade han inte vara emot att skicka folk som var falska kristna till rättegångar.
Han anklagar även Anabaptister för att förfölja och göra livet svårt för honom.
Detta har egentligen inte mycket med min blogg att göra men såg att ingen har publicerat detta på svenska så jag tänkte nu ta och översätta vad han säger till svensk samt ge länken till hans kommentarer där han säger detta.. Det är lite svårläst jag vet och det är gamla skrifter så inte så enkelt att översätta ens från engelskan.

Nu, om mina läsare får någon frukt och fördel från arbetet som jag har skänkt skriftligen genom dessa kommentarer, skulle jag ha dem att förstå att den lilla mått av erfarenhet som jag har haft i de konflikter som Herren har givit mig, har gett mig förståelse, men också i lättare förstå utformningen av varje författare. Och som Kung David, har det hjälpt mycket mig att förstå mer fullständigt klagomål från honom om de interna lidanden som kyrkan hade att upprätthålla genom dem som gav sig ut för att vara hennes medlemmar, att jag hade drabbats av samma eller liknande saker från de inhemska fiender i kyrkan. För även om jag följer David på stort avstånd, och är långt ifrån lika honom, eller snarare, mitt liv närmar sig mer och mer hans situtioner, jag känner mig fortfarande av sådan laster; men om jag har bara några saker gemensamt med honom, så kan jag utan tvekan jämföra mig med honom. När man läser exemplen på hans tro, tålamod, glöd, iver och integritet, har det, eftersom det borde, givit  mig onumrerade suckar och suckar, att jag är så långt från att närma mig dem, men det har trots, varit till mycket stor fördel för mig att skåda honom som i en spegel, både inledningen av min kallelse, och dess fortsatta förlopp, så att jag vet mer säkert, att oavsett vad som en lysande kung och profet genomled, visades för mig av Gud som ett exempel för imitation. Mitt tillstånd, utan tvekan, är mycket sämre än hans, och det är onödigt för mig att stanna för att visa detta. Men när han togs från fåra huset och upphöjdes till rangen av högsta myndighet, så Gud har tagit mig från mitt ursprungliga lilla och ödmjuka skick, har räknat mig värdig med att förkunna och predika evangelium . 
När jag var ännu en mycket liten pojke hade min far avsatt mig för att studera teologi. Men efteråt när han insåg att jurister ofta blir rika så ändrade han detta perspektiv och fick honom plötsligt att ändra sitt syfte. Därför slutade jag från studien av filosofi, och studerade istället juridik. Jag böjde mig under min faders vilja och lydde honom, men Gud, genom ledning av hans försyn, gav en annan riktning för min kurs.Och först då när jag hade ägnat mig åt vidskepelse och påvendyrkan och en djup sjö av synder, gav Gud mig en plötslig omvändelse och förde mig till en läraktig ram. Efter att ha fått några smak och kunskap om sann gudsfruktan var jag genast inflammerad med så intensiv önskan att göra framsteg i denna, att även om jag inte helt övergav andra studier, så slutförde jag dem med mindre glöd. Jag blev ganska förvånad över att finna att innan ett år hade gått, var alla som hade någon önskan efter renare doktrin ständigt kommer till mig för att lära, även om jag själv endast nybörjare. Var jag något opolerad och försagd, som ledde mig alltid att älska och längta efter pensionering jag började  sedan söka lite avskilt hörn där jag kan dra mig tillbaka från offentligheten, men jag var långt ifrån att uppnå mig lust och önskan. Kort sagt, medan min stora önskan var att leva i avskildhet, ledde Gud så mig genom olika vändningar och förändringar, att han aldrig tillåtit mig att vila på någon plats, tills, trots min naturliga läggning, förde han mig ut till offentligt tillkännagivande. Jag Lämnade mitt hemland, Frankrike, jag faktiskt drog till Tyskland, uttryckligen för att kunna njuta av några dunkla hörn och vila som jag alltid hade önskat, men som jag på länge inte hade fått göra. Men NEJ! medan jag låg gömd i Basel, på en plats som endast några få vänner kände till så fick jag höra om många trogna och heliga personer som brändes levande i Frankrike, och rapporten av dessa brännanden hade nått utländska nationer, och upprymde de starkast ogillande bland tyskarna, vars vrede upptändes mot upphovsmännen till ett sådant tyranni. För att undanröja denna vrede hade vissa onda lögner från pamfletter cirkulerat, som säger att ingen behandlades med sådan grymhet, men Anabaptisterna och upproriska personer, som genom sina perversa fantasier och falska åsikter, störtade inte bara religionen utan också alla civila ordningar. Observation att syftet som dessa medel ifrån domstolen genom sina förklädnader, var inte bara att skam kasta så mycket oskyldigt blod och begrava under falska anklagelser och förtal som de väckt mot den heliga martyrer efter sin död, men också att därefter de skulle kunna gå vidare till det yttersta änden på mörda de fattiga heliga utan medlidande mot dem, verkade det för mig, att om jag motsätter dem till det yttersta av min förmåga, min tystnad ge vika för feghet och svek. Detta var det vederlag som framkallade mig att publicera min bok  "institutet av den kristna religionen" (Institutes of Christian religion). Mitt syfte var för det första att bevisa att dessa rapporter var falska och FÖRTAL-, och därmed försvara mina bröder, vars död var dyrbar i Herrens ögon, och vidare att när samma grymheter kanske snart utövas mot många olyckliga individer kan utländska nationer beröras med åtminstone någon medkänsla mot dem och omsorg om dem. När den sedan publicerades var det inte så ymnigt och arbetade arbete som det nu är, men bara en liten avhandling innehållen de en sammanfattning av de viktigaste sanningarna av den kristna religionen, och den publicerades utan någon annan design än att män kanske skall veta vad dessa martyrer hade för teologi som jag såg förtalas av de SKÄNDLIGA och svekfulla smickrararna. 
Att mitt mål var aldrig att få berömmelse, framgick det, att omedelbart efter att jag lämnat Basel, och i synnerhet det faktum att ingen där visste att jag var författare. Vart helst jag gått har jag varit noga med att dölja att jag var författare, och jag hade beslutat att fortsätta i samma integritet och anonymitet, tills William Farel uppehöll mig i Genève, inte så mycket av råd och uppmaning, som av en fruktansvärd förbannelse, som jag ansåg vara som om Gud hade från himlen lade sin mäktiga hand på mig för att arrestera mig. Direkt på vägen till Strasburg, där jag sedan tänkt att gå i pension, stängdes vägen på grund av krigen, beslutade jag mig att passera snabbt genom Genève, utan att stanna längre än en enda natt i den staden. Lite tidigare hade påvedömet drivits från Geneve av ansträngningar från en utmärkt person som jag har namngett, och Peter Viret, men frågorna har ännu inte beslutats om, och staden var uppdelad i oheliga och farliga fraktioner. Då en person som nu avfallit och återvände till påvarna upptäckte mig och gjorde mig känd för andra. Farel, som brann med en extraordinär iver att föra evangeliet  försökte omedelbart kvarhålla mig. Och efter att ha fått veta att mitt hjärta längtade efter att ägna mig åt privata studier och att jag ville hålla mig fri från andra sysselsättningar, och finna att han fick ingenting genom böner, fortsatte han att uttala en förbannelse att Gud skulle förbanna min pensionering, och lugnet i de studier som jag sökte, om jag ska dra sig tillbaka och vägra att hjälpa, när det var så angeläget. Genom denna förbannelse jag så drabbades av skräck, att jag avstod från resan som jag hade åtagit, men känslig för min naturliga blyghet och försagdhet, skulle jag inte ta mig skyldighet att fullgöra en viss tjänst. Efter det hade fyra månader förflutit knappt, började på ena sidan Anabaptisterna att angripa oss, och å andra sidan en viss ond avfälling, som i hemlighet stöddes av påverkan av vissa domare i staden, för att att ge oss en hel del problem. Samtidigt föll en följd av meningsskiljaktigheter i staden som konstigt drabbade oss. Att, som jag erkänner naturligtvis en skygg, mjukare och klenmodig läggning, var jag tvungen att möta dessa våldsamma stormar som en del av min tidiga utbildning, och även om jag inte gömmer mig i dem, men jag var inte uppe av en sådan storhet i sinnet , att inte glädjas mer än det , när till följd av vissa "commotions", jag blev förvisad från Genève. På detta sätt fastställdes i frihet och lossna från band av min kallelse, jag beslöt mig för att leva i en privat station, fri från bördor och alla offentliga anklagelser, när den mest utmärtkta Kristi tjänare, Martin Bucer, ordnade en liknande slag demonstration och PROTEST som det till vilket Farel tillgrep innan, drog jag mig tillbaka till en ny station. Oroad av exemplet Jona, som han satt framför mig, fortsatte jag fortfarande i arbetet med undervisningen. Och även om jag alltid fortsatte liksom jag själv, att försöka undvika bli kändis, men jag bars, jag vet inte hur, så att säga med våld till församlingar, där, villigt eller ovilligt, var jag under nödvändigheten att visas inför ögonen på många. 
Efteråt, när Herren har medlidande med denna stad, hade undanröjt de sårande agitationer och broils som rådde i det, och genom hans underbara makt hade besegrat både de ogudaktiga råd och blodiga försök att störa Republiken, var nödvändighet ålagts mig att återvända till mitt tidigare tjänst, i motsats till min önskan och lutning. Välfärd hos denna kyrka, låg så nära mitt hjärta, att för dess skull skulle jag inte ha tvekat att lägga ned mitt liv, men min blyghet ändå föreslog mig många skäl till ursäktar mig från igen gärna tar på mina axlar så tung börda. Äntligen dock en högtidlig och samvetsgrann hänsyn till min plikt, segrade med mig att samtycka till att gå tillbaka till flocken jag hade, men det var med sorg, tårar, stor oro och ångest jag gjorde detta, Herren är mitt bästa vittne, och många gudfruktiga personer som skulle ha velat se mig befriad från denna smärtsamma tillstånd hade det inte varit att det som jag fruktade, och som fick mig att ge mitt samtycke, hindrade dem och stängde munnen. 
Skulle jag berätta om deolika konflikterna genom vilken Herren har utövat mig sedan dess, och med vilka prövningar han har visat mig, skulle det bli en lång historia. Men för att jag inte skall bli jobbigt för mina läsare genom  slöseri med ord, skall jag nöja mig med att upprepa kort vad jag har berört lite före, med tanke på hela kursen av livet av David, föreföll mig att av hans egna fotspår han visade mig vägen, och från detta har jag upplevt ingen liten tröst. Som den heliga kungen trakasserad av filistéerna och andra utländska fiender med ständiga krig, medan han var mycket mer allvarligt drabbas av ondskans vissa förrädiska män bland sitt eget folk, så jag kan säga att jag själv, att jag har varit angrep på alla sidor, och har knappt kunnat njuta vila för ett ögonblick, men har alltid haft att upprätthålla en viss konflikt antingen från fiender utan eller inom kyrkan. Satan har gjort många försök att störta tyget i den här kyrkan, och när det kom till detta, att jag, helt svag och ängslig som jag är, var tvungen att bryta och sätta stopp för hans dödliga angrepp genom att mitt liv i fara, och ge hela min person till denna kamp. 5 år senare när, några elaka Libertines var inredda med otillbörlig påverkan, och även några av de vanliga människor, skadade av lockelser och pervers diskurs av sådana personer, önskade att få frihet att göra vad de ville, utan kontroller Jag var under nödvändigheten att striderna utan att upphöra att försvara och upprätthålla disciplin i kyrkan. Till dessa icke kristna beteenden och föraktare av den himmelska läran, var det en fråga om likgiltighet, även om kyrkan skulle sjunka i ruiner, förutsatt att de erhållits vad de sökte - kraften att agera precis som de ville. Många också trakasserade av fattigdom och hunger, och andra drivna av omättlig ambition eller girighet och önskan oärlig vinst var blivit så desperata att de valde snarare genom att kasta allt i förvirring,  att engagera sig och oss i en gemensam ruin, än att förbli tyst genom att leva fredligt och ärligt. Under hela denna förlängda period tror jag att det finns knappast någon av de vapen som finns i verkstaden av Satan, som inte har varit anställd av dem för att nå deras mål. Och slutligen frågorna hade kommit till ett sådant tillstånd, att ett slut kan sättas till deras intriger på något annat sätt än att skära bort dem med en vanhedrande död, vilket verkligen var en smärtsam och ömkansvärda skådespel för mig. De utan tvekan förtjänade det strängaste straff, men jag har alltid hellre önskat att de skulle leva i välstånd och fortsätta säkra och orörda, som skulle ha varit fallet om de inte hade helt oförbätterliga och envist vägrade att lyssna till nyttiga förmaning. Rättegången mot de fem var svåra år och svåra att bära, men jag upplevde inte mindre olidlig smärta från ondska av dem som upphört att inte angripa mig och min verksamhet med sina elaka förtal. En stor andel av dem, det är sant, är så förblindade av en passion för förtal och skändligheter att de förråder genast sin fräckhet, medan andra, men sluga och listiga, inte så täcker eller förställa sig som för att fly är skamligt dömts och utskämd, men när en människa har fått hundra gånger en oskyldig avgift mot honom, och när saken igen upprepas utan orsak eller tillfälle, är det en skymf svår att bära. Eftersom jag bejaka och hävdar att världen styrs och regleras av den hemliga Guds försyn, en mängd förmätna män stiger läpp mot mig, och hävdar att jag representerar Gud som författare till synd. Detta är så dumt en förtal, att den skulle i sig snabbt gå om intet, det inte träffa personer som har kittlade öron, och som finner nöje i att mata på ett sådant sätt. Men det finns många vars sinnen är så fylld av avund, eller otacksamhet, eller ondska, att det inte finns någon falskhet, men befängt, ja, monstruösa, som de inte får, om det talas till dem. Andra strävar efter att störta Guds eviga syfte predestination, som han skiljer mellan förtappade och de utvalda, andra tar på sig att försvara fri vilja, och genast många kastar sig in i deras led, inte så mycket genom okunnighet som en pervers iver som jag vet inte hur man karakterisera. Om de var öppna och uttalade fiender som förde dessa problem på mig, kan saken på något sätt bäras. Men att de som vant sig under namnet bröder och inte bara äta Kristi heliga bröd, men också administrera det till andra, att de, kort sagt, som högljutt skryter av att vara predikar evangeliet skall föra sådana skändlig krig mot mig , hur avskyvärt är det? I denna fråga kan jag mycket rättvist klaga med David,

Källa: http://www.ccel.org/ccel/calvin/calcom08.vi.html#vi-p7

Det finns en del här på slutet som talar om Libertines och att Calvin utlämnade dem åt döden.
Jag forskade lite i detta för att ta reda på vad som låg bakom det hela.
Detta är vad jag kom fram till.

1. Calvin var laglärd han visste att de brott de hade begått skulle leda till dödstraff. På den tiden var dödstraff vanligt för minsta lilla brott kunde man brännas på bålen. Detta visste Calvin och han visste att om han utlämnade dem till rättegången så skulle de dö. Calvin som själv inte hade någon makt utan själv levde under dödshot i Geneve där han höll till fick många gånger fly för sitt liv. Det är inte mer märkligt att någon bränner ned ditt hus och du tar dem till rättegång.
Man kan tycka det är fel men Calvin tolkade säkert in Rom kapitel 13 här att staten in bär svärdet förgäves.

2. Vad som skedde med dessa libertines var att de levde i otuktsynd skriver John Piper i sin biografi om John Calvin. De hade flera älskare samtidigt och Calvin visste detta så han vägrade att ge dem nattvarden och smutsa ned Kristi blod. Detta ledde till en stark förföljelse mot Calvin av dessa libertines.
De kunde lägga lappar framför talarstolen med full ord mot Calvin.
Vid ett tillfälle samlades flera av dem beväpna och omringade Calvin.
Calvin sade till dem att "ni kan ta mitt liv här och nu".
Så det var inga småbrott dessa libertines gjorde. Otukt vilket var förbjudet på den tiden och straffades med döden av de rådande (Calvin var inte vid makten). De mordhotade även och var beväpnade mot Calvin.
Vilken domstol som helst hade dömd de skyldiga i Sverige i dag iallafall för det senare brottet.
Men på den tiden var det stränga lagar och dödsstraff var vad som väntade dem om Calvin skulle ta dem till rättegång.
Man kan tycka detta var fel av Calvin att ta dem till rättegång men Calvin trodde på Rom 13 och att staten kan utfärda dödstraff..