Translate

lördag 8 september 2012

Bibelkommentarer av Charles Spurgeon Matt 5:21-22 (Mord)

Matt 5:21-22 - Charles Spurgeon - Mord

Vers 21 "I hafven hört, att det är sagdt till de gamle: "Du skall icke dräpe; men vilken som dräper, han skall vara skyldig under domen."

Ålder åberopas ofta som ett bevisningsmedel, men vår konung frågar icke det ringaste efter "de gamle". Han börjar med en af deras förändringar af hans faders lag. De gjorde tillägg till de heliga orden. Den första delen af det språk vår herre anförde var gudomlig; men den var neddragen till en lägre nivå genom tillägget om den mänskliga domstolen och mördarens förpliktelse att inställa sig inför den. Det blef sålunda snarare ett ordspråk bland människor än ett inspireradt uttalande ur guds mun. Dess mening, såsom Gud uttalade det hade en långt vidare omfattning, än sedan förbrytelsen blifvit inskränkt till ett yttre dödande, till något som kunde dragas inför mänsklig domstol. Att begränsa ett bud är att i samma mån upphäfva det. Vi kunna icke göra detta ens med åldern såsom argument. Bättre är hela sanningen uttalad in ny form än en gammal förfalskning på fornåldrigt språk.

Vers 22 "Men jag säger eder: Hvar och en som förtörnas (blir arg) på sin broder utan orsak, han skall vara skyldig under stora rådet, och hvilken som säger: "raka" till sin broder, han skall vara skyldig under stora rådet, och hvilken som säger: "dåre", han skall vara skyldig under eldens helfvete."

Mord ligger i förtörnelse; ty vi önska skada föremålet för vår vrede eller önska till och med att han inte funnits till, och detta är att döda honom i vår önskan. Att vara förtörnad "utan orsak" förbjudes av det bud som säger : "Du skall icke dräpa", ty orättvis förtörnelse är att döda i avfsikten. Sådan förtörnelse utan avsikt för oss under en högre dom än judiska polisdomstolars. Gud rannsaker de känslor, från hvilka hatets gärningar kunna leda sitt ursprung, och kallar oss till räkenskap lika mycket lika mycket för vredeskänslan som för mordgärningen. Ord kan komma under samma fördömelse. En människa skall dömas efter hvad hon "säger till sin broder". Att kalla någon "raka" eller en värdelös usling är att döda honom i hans rykte, och att kalla honom dåre är att döda honom i människans ädlaste kännetecken. Därföre faller detta under sådan dom, som människor skipa i sina dömande rådsförsamlingar., ja under hvad som är långt värre, under det straff, som pålägges af den högsta domstol i universum, som dömer människorna till den eviga "eldens helfvete." Sålunda återställer vår herre och konung Guds lag i sin sanna kraft och påvisar för oss, att den anklagar icke blott den uppenbara mordgärningen, utan varje tanke, känsla och ord, som går ut på att förfördela en broder eller att förinta honom genom förakt.
Huru svårt är det icke att i allo rätt hålla denna lag! Mitt samvete kunde varit lungt inför budet: "Du skall icke dräpa;" men om vrede utan rättvis orsak är mord, hur skall jag då stå till svars? "Befria mig från blodsskuld, o Gud, du min frälsnings Gud!"