Translate

lördag 21 april 2012

Manasses synd - Emil Gustafson


I går fick jag ett mail vidarebefodrat till mig som någon hade skickat in till våran församling
Det var en gammal väckelsepredikant och en predikan av honom.

Manasses synd.

Varningsord till de unga av Emil Gustafson

”…om den synd han begick… är skrivet i Juda kungars Krönika.” 2 Kon 21:17.

Unge vän! Åren går. Livet är en sådd. Ungdomstiden, då allting knoppas, är en sådd för livet. Då grundläggs karaktären. Framtiden står i förhållande till varje ögonblick av din ungdom. Framtiden skördar ditt nuvarande levnadssätt . Ålderdomen skall antingen leva på kapitalet av en väl använd ungdomstid, eller stappla med darrande lemmar, likt en förlorad son, till svinstian  i främmande land. Livet går igen.
    Små handlingar bygger din karaktärs byggnad. Betydelsen  av ett enda ögonblick kan vara obegränsad. Varje levande varelse måste fulländas. Var går gränsen för din utveckling? Slumrar inte evigheten i ditt bröst. Broder, människan är skapad för en ändlös tillvaro. Vore det inte så, skulle hennes liv på jorden vara meningslös. Livet är en början. Här läggs grunden för kommande utveckling.
    Din egen hand har skrivit årens vita blad. Du är själv din egen dagbok. Du har skrivit din levnadshistoria med eldskrift i din karaktär. Krönikan om Judas konungar är endast berättelsen om hur dessa kungar levde. Varje människa, vare sig konung eller slav, måste lämna sitt bidrag till denna berättelse om ”Judas konungar”. Där finns du själv. I samvetets bok är du tecknad. Ditt livs gärningar kommer åter i dagen.
    Herren känner dig. Människans gärningar vittnar om vad hon är, de uppenbara synderna går före till en dom. Syndaren träder inför Gud med samvetets bok. Det skulle inte behövas någon annan dom för människan än ett skärpt samvete. Denna bok verkar vara borttappad, precis som Krönikan om Judas konungar, men domstiden kommer föra fram den i ljuset. ”Böcker öppnades, och de döda blev dömda efter sina gärningar.” När den förlorade sonen kom till besinning skrev han ner sin bekännelse. Natans ord: ”Du är mannen!” fällde kungen till marken. Då Hiskias son kände udden i Herrens dom vaknade samvetet. ”Då besinnade Manasse att Herren är Gud.” Gudsförnekaren grät och bad till Gud. Det fräcka hånet tystnar.
    Människan döms efter sina gärningar. ”Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.” ”Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter.” Den avgörande dom som här avses har ett genomträngande ljus. Tydligen syftar domen på människan själv och hon döms efter vad hon är. Ett fullständigt avslöjande av hennes gärningar uppenbarar hennes verkliga natur. Hon måste avlägga räkenskap för sitt liv men går förlorad genom sig själv. – Syndaren avslöjas inför Gud. ”De ogudaktiga förgås inför hans ansikte.” En skymt av hans alltigenom rena och heliga väsen skulle vara nog att för människan uppenbara hennes synd. Till och med den för alla troende kära uppenbarelsen av lammet kommer syndaren att ropa till berg och högar om skydd för Lammets vrede. Är inte Lammet den högsta uppenbarelsen av Guds kärlek? Göt inte han sitt blod till lösen för dem? Ändå ropar de: ”Göm oss för Lammets vrede!”
    Minnet av att ha trampat på kärleken framkallar dessa rop. ”Min synd är förlåten”, sa en sjöman. ”Men jag kan inte förlåta mig själv att jag krossade min mammas hjärta”. Minnet av hennes kärlek anklagade honom och den älskande, i döden utgivna, var borta. Detta är din ställning som förlorad. Hans blod ropar från jorden. Golgata är ett Sinai för din själ. Du har föraktat hans kärlek, trampat hans blod och nu är du skild ifrån honom evigt, för evigt.
    Kunskapen om hans utgivande i döden kommer den förtappade syndaren att ropa: ”Ve mig för en trampad kärlek! Jag föddes till att härska, och nu är jag fängslad. Han kallade mig till sin härlighet, och nu ligger jag i helvetet.” Minnet  från jorden samlade bränsle för den eld som aldrig slocknar. Barndomens lyckliga dagar, ditt föräldrahem och din gudfruktige far väcker sådana känslor som du aldrig anat och du ropar: ”Borta, evigt borta!” Samvetet skakas av din fromme lärares röst, men du faller tillbaka likt Saul och ropar: ”Ve mig!”
    Den tid Herren sökt din själ kommer aldrig åter. Helvetets kval bränner dig. Din pappa har gått till himmelen, din mamma har avsomnat i Herren. De gråter inte mer. O Manasse, tårarnas barn, var är du? Du bad ju våra böner och sjöng ur min sångbok. Och nu ligger du i helvetet. ”O, att jag hade fått dö i ditt ställe!”
    Eller, du kan räddas. Du lever ännu. Fly för ditt livs skull! Jesu blod kan rena dig från synden. Hans famn är ej sluten. Det finns ro för din stackars själ. Kom hem, förlorade son!